Efter några timmar med pannkakskyrkan i Stadsparken igår kväll kan jag inte låta bli att undra. Hur har vi misslyckats så totalt? Jag, MarieHelene och David gick runt och promenerade och snackade och hängde med folk i parken. Frågorna kom spontant. (Varför kommer folks innersta tankar och frågor upp när man är full och därför inte kommer komma ihåg vad man tänkte och de svar man fick när man vaknar dagen efter?) Kommer jag till helvetet om jag gjort det? Får man göra det här eller kommer man till helvetet annars? Kan Hitler komma till himmelen? Människor är så rädda för helvetet. Sant. Men det handlar inte om vad man får eller inte får. Eller om den eller den kommer till helvetet.
Det handlar om att någon redan har betalt vår skuld. Jesus har tagit på sig våra synder. Det handlar om att böja sig för korset och ta emot Jesu förlåtelse. Han har det i sin hand. Han dog för din skull. För att ditt liv är dyrbart. För att trots att du inte kan tro det så
Älskar
Han
Dig
Hur säger man det till fulla ungdomar i Stadsparken? Hur säger man det till sina klasskompisar? Hur säger man det till sina nära och kära?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar